Igår, eller hela helgen, har varit konstig framförallt jobbig. I lördags hade vi möte, jag, värdföräldrarna och vår kontaktperson. Jag satt där, ensam medans de andra tre gaddade ihop sig (kontaktpersonen ska vara på bådas sida, men är alltid lite mer på familjens sida eftersom det är de som betalar mest i programmet). Alltså satt jag där, sa inte så mycket, grät inte, ville bara att det skulle vara över. Under möte skrev vi på papper om att gå i rematch. Det var även under mötet som jag såg den kallaste, vidrigaste, elakaste människan någonsin. "Min värdmamma" var så elak, skrek åt mig, skrek om mig till kontaktpersonen som att jag inte var där, sa elakaste sakerna en ensam 19 åring kan tänka sig.
Jag skulle jobba resten av lördagen så gjorde de jag skulle och resten av tiden var jag instängd på mitt rum.
Igår, söndag, var jag inne i Boston. Jag fick låna en cykel till och från tåget, och sen åkte jag till Boston. Mötte upp två andra tjejer och vi besökte bland annat Harvard Square och där kollade vi i affärer, åt mat och kollade in Harvard.
Jag tog tåget hem vid sex och fasade hela vägen för att komma "hem". På vägen hem hände även det värsta som kunde hända mig - cykeln gick sönder. Jag fick panik och vågade inte gå hem, ringde en kompis som kom och hämtade mig. Vi gick upp på mitt rum och packade mina grejer, gick på några få minuter. Tog allt och åkte hem till henne. Här hoppas jag nu att jag kan bo under min rematch. Jag kan äntligen andas, är inte rädd här och det känns så skönt. Ska ringa några inom Cultural Care senare och se hur allt ska gå till. Vill att de ska säga "du kan sova hos Elin tills du hittar en ny familj.", men vi får se hur det går...
